ÅRSKRÖNIKA 2012

Det är så populärt att presentera en årskrönika, alla med självaktning gör det. Så ock jag. Då året för många kanske förefaller händelsefattigt och trivialt, vill jag säga att det är i det lilla, som det stora finns.
Den 15 januari såg jag på min dagliga promenad en automobil framföras med enbart en strålkastare tänd. Trots att det är lag på att båda skall vara tända på halvljus också under dagtid. Vad föranleder föraren att trotsa denna bestämmelse?
Den 12 februari hade en av mina dagstidningar samma sida införd på två ställen. Finns det inga ansvariga människor på redaktionerna längre. Var är korrekturläsarens roll i sammanhanget, och tidningsbudens?
Den 23 mars tro det eller ej kom en vilt främmande person fram till mig och frågade efter Westerberg. Jag kunde inte erinra mig någon med det namnet i min bekantskapskrets och svarade följaktligen; nej jag känner ingen med det namnet. Westerberg? Om han hade sagt Österberg, vet jag i alla fall en som heter.
Den 1 april trodde jag att; idag kommer du säkert att bli lurad, var på din vakt! Men inget hände, förutom att jag var på banken och betalade räntan på mina lån. Och där blir vi alla lurade. Obs en liten lustighet som förra året! Konstigt sammanträffande.
Den 19 maj var ett tuggummi fastklistrat på den soffa jag brukar vila mig på under min dagliga promenad. Tänk att jag skulle komma att sitta just där bredvid. Ingenting att fästa sig vid.
Den 22 juni, lyssnade på små grodorna i radion. Men det var tydligen väldigt små, då jag inte kunde uppfatta deras så typiskt kväkande ljud. Tråkigt. Fick i stället lyssna till ett program med Håkan Juholt. Kanske menade producenten att det hoppade grodor också där.
Den 8 juli Bytte jag en trasig glödlampa, nu till den nya EU-anpassade modellen. Resultatet var inte lysande, snarare tvärtom, jag kunde inte se om den var tänd eller släckt.
Den 28 augusti ringde någon fel på min telefon. Vi förde ett animerat samtal men jag uppfattade aldrig vederbörandes namn; det lät som Bjarnefur eller Wagnebrath. Det var i vart fall inte Nisse.
Den 15 september var inne på blocket och tänkte köpa en ny cykel. Men alla var så nya, jag söker en Fram från 50-talet. Den jag ägde då hade så vacker sadel. Säljaren rekommenderade mig en röd mountin-bike, men att jag först skulle sätta in en summa pengar på hans konto. Avbröt samtalet.
Den 9 oktober såg en fotbollsmatch på tv, men kunde inte hitta vare sig inrar eller yttrar. Alla sprang över hela planen. När jag spelade vänsterback i Knölvattnet fick jag alltid stränga order om att aldrig passera mittlinjen. Ordning och reda, sa tränarn.
Den 13 november glömde jag hänga upp handduken i duschen efter avslutad tvagning. När jag efter en stund återvände låg den på golvet och var fortfarande blöt. Kom att tänka på Johan Blöt, som det en gång bedrevs jakt mot.
Den 11 december kom jag på att det hittills i denna månad inte hänt något av värde. Ringde ett värderingsinstitut, men blev ständigt hänvisad att trycka stjärna/fyrkant. Några sådana knappar finns inte på min kobra.




 

Nästa Katrineholm!

Efter att ha vandrat runt några kvällar i min barndoms stad, blir jag betänksam över den utveckling som skett i själva stadskärnan. När jag därtill får i min hand en påkostad och svulstig skrift med rubriken ”Nästa Katrineholm, Sveriges lustgård,” blir jag än mer konfunderad.
Vet inte vad som driver stadens styrande? Är målet att skapa en slags storstadskänsla med breda avenyer, betong och fundamentklossar här och var med torget som den absoluta kronan på verket. Hur har man lyckats skapa något så själ-löst och tråkigt? Jag menar inte att 50- och 60-talets centrum, med Ackes korvkiosk som den naturliga samlingspunkten, var något under av skönhet. Men i jämförelse med dagens ödsliga och trista skapelse är det ändå klasskillnad.
Att komma upp ur tunneln från järnvägssidan och, som mitt fall, mötas av ett helt tomt och öde torg känns deprimerande, sorgesamt. För att denna skapelse skall fungera måste här vara folk, liv och rörelse, aktivitet. Hur ofta råder det i Katrineholm? På de fåtal serveringar som är öppna är det milt uttryckt glest med gäster, en och annan cyklist far snabbt förbi, några fotgängare försvinner upp längs Köpmansgatan. I övrigt dött, tomt och ödsligt.
När man så konfronteras med verklighetens Katrineholm och sedan börjar bläddra i stadens reklambrochyr, klingar budskapen tomt och ödsligt. Skribenten har verkligen inte varit rädd för att ta i:

• Här väntar upplevelserna för dig som söker fartfylld spänning och gastkramande upplevelser eller det rofyllda för dig som söker total avkoppling.
• Katrineholm bildar idag navet för nyskapande logistiknätverk med stadens robusta struktur.
• Smakerna, dofterna, ljuden och synintrycken – låt dina sinnen förtrollas under resan genom Sveriges Lustgård.

Så fortsätter den hurtiga tonen genom alla de färgglada sidorna, men verkligheten låter sig inte förändras genom fagra ord. Kanske borde man hitta en mer nyanserad och verklighetsanpassad beskrivning till nästa upplaga.
Och göra ett uppslag med killen som jobbar inne på SJ:s biljettcenter. Glad, vänlig och kunnig, hjälpte han mig med ett biljettärende. Vilket gjorde att bilden av mitt ”gamla” Katrineholm för en stund kom fram.
Staden som jag älskar, minns och alltid talar väl om.
Trots torget, förfulningen och förödelsen på det gamla Skogsborg – en helig plats för oss bandyfrälsta. Rensa upp i bråten, placera en staty av en bandyspelare där och kommunen får ytterligare ett besöksmål.
Givet vid alla framtida besök – för oss, som minns den gamla staden, dess människor och själ.

Positivt åldrande

I dagen Sverige talas det ofta, i välformulerade, vackra ordalag, om att vi alla skall arbeta, verka i förvärvslivet längre upp i åldrarna. Att 67 år inte längre är en bortre gräns. Erfarenheten skall tillvaratas.
Det säger både Littorin och Sahlin. Låter bra!
Men när vi kommer in på mer verklighetsförankrade förhållanden, blir det knepigare. Vad kan egentligen trötta 40-talister tillföra dagens effektiva och rationella it- och mobila generation?
Kanske något annat, mer svåridentifierat – något bättre?
Lite rost- och lackskadade, men ändå i hyfsat, fullt körbara skick, känner vi oss fortfarande i vissa avseenden oförbrukade. Svarar kanske för en del miljöfarliga utsläpp, men går igenom de regelbundna kontrollerna utan egentliga erinringar. Även om modellen inte alltid är av senaste design.
Vi tar inte emot bilder i mobilen, har inget head-set med tillhörande öronbygel, håller inga anföranden med "mygga" placerad framför näsan, skaffar inte vår försörjning genom avancerat pokerspel på nätet.
Kan det vara något att ha, någon att satsa på i denna effektivitetens, ungdomens förlovade tid?
Som företagare, grafiker och skribent, tror jag mig ha skaffat vissa lärdomar under resans gång. Erfarenheter, som i många fall varit dyrköpta, smärtsamma och i vissa fall nyttiga. Lärdomar, som jag gärna förmedlar till dagens entreprenörer, dagens företagargeneration. Hjulet är redan uppfunnet, låt oss i stället lägga energin på framtiden och tillsammans åstadkomma det nya – vad vet ingen.
Ungdomlig entusiasm, god utbildning och kreativitet i kombination med erfarenhet och sans, borde vara en fin grogrund för ett framgångsrikt företagande. Dagens näringslivsklimat är gynnsamt.
Här i öst finns en sedan århundraden nedärvd företagartradition, som ingen kan ta ifrån österleningarna.
Jordbruk, fiske, hantverk och senare tiders satsningar på turism och servicenäringar, är sådant att värna om, utveckla och bygga vidare på.
Tillsammans bör vi kunna åstadkomma livskraftiga företag, som ger människor utkomst, glädje och meningsfullt arbete. Det lär ta 10 minuter för mästaren att blåsa, och forma ett glas – men 30 år innan han bemästrar konsten.
Och vad säger att hjulet skall se ut som det gör?
Tacksam för kloka synpunkter – och nya, spännande kontakter!
Olov Petersson